Den 16de september i år var det precis ett år sedan min mormor somnade in vid min sida.

Den här dagen för 1 år sedan var den värsta i mitt liv men också en fridfull natt, då jag kom till insikt med att min mormor varit mer sjuk än vad jag själv lyckats acceptera. Att hon äntligen fick sin vila efter flera dagars kämpande. Under dessa dagar och nätter var jag hos henne och fick nästintill ingen sömn, men jag lyckades på något konstigt sätt hålla mig vaken genom dag och natt med några små blundningar emellanåt. Men att ha fått chansen att vara henne nära på det sättet har kommit att betyda mycket för mig, vilket jag visste att det skulle. Blev gång på gång uppmanad att åka hem, att det var det bästa, men jag visste att det inte var det - inte för mig och mormor. Vi behövde den här tiden. Vi behövde få vara tillsammans, trots att vi inte vid tillfället kunde prata, hon visste att jag fanns där och det räckte. Gott och väl. Jag var skyldig henne min närhet efter att ha varit så frånvarande den sista tiden i hennes liv. Från att ha varit hos henne nästintill dagligen från att jag var mycket liten.

 

Jag vet att min frånvaro sved i hennes hjärta. Hon ringde mig så ofta på mobiltelefonen i slutet av hennes liv, jag kunde tyda hennes smått bräckliga röst. Hon saknade mig. Hon frågade om jag inte kunde komma till henne, för bara en liten stund. Och det är dom tillfällen jag önskat att jag släppte den onödiga skiten jag höll på med, som jag då tyckte var jätteviktig, och spenderade tid med en av de mest älskade personerna i mitt liv. I efterhand har jag försökt att förlåta mig själv för att jag lät annat komma i vägen. Jag visste att hennes dagar i princip var räknade. Ändå reagerade jag inte. Jag förstår inte mig själv.

Jag ringde till henne och bad om ursäkt för att min tid inte längre räckte till för att hinna med att hälsa på henne varje dag, varrannan dag eller varje vecka. Ibland gick det flera veckor mellan våra besök. Och varenda gång släppte hon sina egna känslor och satte sig in i mina, hon berättade alltid för mig att hon visste hur det var att vara ung, att ha småbarn, att ha fritid. Trots att inget utav det borde kunna förhindra att vi sågs oftare.

Vi var generösa med att berätta att vi älskade varandra. Och det håller mig stark. 

Så ett tips är att försöka göra rum för de som betyder något. Att ställa sig själv frågan om det man gör verkligen är så viktigt att det inte kan vänta, just för att kunna umgås med någon som vill ha din närvaro. Hon ville ha min, och jag var inte där fullt ut. Bittert, sant, männskligt.    Tragiskt.

Nu är det så, och hon är med mig i varje andetag. Jag är förlåten, det känner jag.