Vaknade ur en skön sömn lagom tidigt och bestämde oss för att åka in till stan för att träffa Elin och hennes barn. Ian var riktigt peppad inför bussåkandet och vill numera alltid sitta i ett säte, snarare än i sin vagn, under färden. Så var fallet även idag och vi tog den snabba vägen med endast 9 minuter i restid. Märkte att det räckte för honom innan han blev för uppspelt i bussen. Han skriker ju alltid "ÅK! ÅÅK BUSSEN" så fort bussen stannar och "JAAAAAAAAA!" när bussen sedan drar iväg, folk skrattar och tycker att han är söt. Han fick denna gång trycka på knappen själv och efter att han hade tryckt viskade jag: "Nu stannar snart bussen och då ska vi gå av". Då blev han helt vansinnig på busschauffören och pekade med sitt lilla lillfinger mot honom och skrek "STANNA BUSSEN!" tusen gånger efter varandra innan bussen stannade, och då menar jag bokstavligt talat skrek. En skrikig färd senare var vi framme där vi en gång bodde, vi gick samma väg vi gick förr där vi en gång bodde, promenerade mot samma vänner vi hade där vi en gång bodde. 
Jag blev trött, såpass trött att vi fick stanna hela två gånger innan vi var framme vid destinationen där Elin med barn väntade. Foglossningen tar kål på mig, den förstör mina dagar så otroligt mycket. Det räcker med att jag dammsuger 2 minuter så är jag förlamad de närmsta timmarna, såpass illa att jag vid nästa träff hos BM kommer att behöva tillfråga om möjligheten att få något hjälpmedel hem. Kryckor, rullator - vad som helst. Jag måste ha något att stödja mig på för att klara kvällarna. 
Vi kom fram tillslut och barnen lekte. Ian gungade, åkte kana helt själv och la grus i en snurrleksak. Han åkte även på en trehjuling. Älskar lekparken de har utanför Elin. Där finns det till och med personal för att skojsa till det med omgivningen, vissa dagar grillas det, det finns alltid massvis med roliga leksaker. Man behöver inte vara orolig för att ha tråkigt när man är där med andra ord. 

Runt lunchtid, efter att ha varit och handlat sallad, kom regnet som ett brev på posten. Vi traskade hem till Elin där barnen åt, gosade i soffan - iallafall Ian och Elins minsta - och tittade på tvn.

 

Nästan på dagen 6 månader sedan jag skrev här sist och det har varit en bra tid sen dess men jag har kommit på hur mycket jag saknar att skriva och hur roligt jag vet att jag kommer tycka att det är att jag har hållit igång skrivandet om min familj till min bästa förmåga. Så nu ska jag fortsätta.

Vad har hänt sen sist? 

Ian har blivit en stor kille som nyligen fyllt 2 år då det vankades två underbara kalas. Ian beskrivs blandannat som glad, lugn men livlig, pratig, trygg, självgående, envis som sin far (och sin mor), bestämd, förstående, omtänksam och inte minst rolig. Han har verkligen vuxit så mycket det senaste halvåret och när jag pratar med mina närmsta så enas vi ofta om att Ian känns så mogen. Jag är enormt stolt över allt han är och att han är mitt barn. Kan än idag inte förstå att det är jag och Christian som har skapat denna underbara varelse. 
Ian är inne i en trotsperiod som jag skulle beskriva som tuff men enkel. Han springer iväg för oss (så vagnen är ett måste vid utgång) och tittar glatt bakåt när vi tvingas jaga honom genom folkmassorna, jag tänker främst på vår senaste resa till Göteborg/Liseberg där vi verkligen hade behövt att ha med oss en sån där gå-sele då han var nära på att komma bort för oss. Han kastar mat, häller ut mjölken över golvet, skriker över minsta lilla och vill inte alls lyssna ibland - men allt detta med glimten i ögat. Så länge man håller lugnet och sätter sig ner och pratar med honom så förstår han allt. Och då skärper han sig. Det tycker jag är stort för en 2-åring. Vi är därför väldigt måna om att kommentera honom positivt och tackar honom ofta för att han ger oss uppmärksamhet när han är "mitt i sin bubbla av trots". 
Ian ska även bli storebror i oktober, något som han verkar längta till även om han inte förstår innebörden av det fullt ut. Vi tittar ofta på "bippin" (bebisen/bebis/bebisar) på youtube och jag försöker på något pedagogiskt sätt att förklara för honom att jag har en liknande i magen. Han älskar att pussa och krama på "bippin" samt att blåsa på magen. Detta gör han även på pappa nuförtiden. Han har ju tydligen också en "bippi" i magen. Hehe.

Ja, vi har våra tuffa dagar, trötta dagar men överlag så är allt så underbart det bara kan vara.