Hade en riktigt trevlig dag med Elin, Kevin och Ian igår. Först var vi här hemma och bakade en kladdkaka och sedan var vi hem till E och K och lyssnade på musik och busade lite med barnen. Älskar er!

Snart är min goding ett helt år och vi köpte de sista grejerna till kalaset igår förutom jordgubbar som vi köper lite närmre inpå. Imorgon åker vi dock till stugan där Ian ska firas detta år och ska ordna en skylt så att de som inte varit i stugan tidigare vet vart de ska svänga upp. Vi har också ett "fiskespö" till fiskedammen att bygga ihop. Ja, lite småplock som ni kanske förstår. På söndag smäller det!

En liten update på hur det går med Ians gående är att han nu går för fullt. Han ville inte sitta i vagnen igår på Bergvik utan ville verkligen vara uppe och gå och hålla mamma i handen. När han fick sin vilja igenom sken han som en sol och charmade en tant från personalen ordentligt. När hon började prata med honom så gosade han in sig i mitt ben på ett blygt sätt. Det är så mysigt. Han börjar upptäcka saker och ting från ett annat perspektiv och man dras in i hans lycka.

 

På lördag är det precis en månad kvar innan Ian ska börja på dagis och folk frågar mig återkommande hur det känns. Och jag ska säga att det är väldigt olika. Vissa dagar vill jag bara gråta vid tanken av att min lilla plutt ska börja på dagis men samtidigt vet jag att Christian ska vara hemma 2½ dag i veckan och det gör att Ian inte kommer behöva gå på heltid på väldigt länge eftersom att Christian i princip har alla sina föräldradagar kvar.

Å andra sidan så tänker jag även somså att Ian inte är ett barn som är nöjd med att sitta och uggla, eller sitta och bita på en leksak i lugn och ro hur länge som helst. Han behöver verkligen stimulering 24/7 och tröttnar extremt fort på allt vi hittar på. På dagis får han träffa andra barn på ett annat sätt än vad han gör nu när Öppnis inte finns tillgängligt varje dag, han får lära sig saker såsom att vänta på sin tur, att det finns andra att visa hänsyn till, skaffa vänner framöver, knyta relationer till människor utanför familjen och det tror jag är viktigt. Jag tror att Ian kommer älska dagis och det rör mig inte i ryggen eftersom att jag vill att Ian ska ha det roligt och att han ska vara glad.

 

Vad snyggt det har blivit inne på blogg.se måste jag säga. Lite ovant men man vänjer sig!

Hoppas att alla hade en trevlig midsommar. Det hade vi iallafall med gott sällskap i stugan och god mat/dryck. Vi kom till stugan på torsdagen eftersom att vi hade varit i kontakt med en jägare som säljer klöv som vi köpte till Hugo för att han ska få börja spåra. Vi hade tänkt att gå en spår-kurs men det var liksom ingen idé med tanke på att vi känner såpass många som är kunniga inom området. Kurser är så dyra, och vi skulle få betala över tusenlappen för något vi kan göra själva. Hugo tyckte att det var väldigt kul och han var mycket duktig.

Ian har också haft kul. Han trippade runt när man höll honom i handen, kröp omkring på gräsmattorna, fick massa gott att äta, åkte fyrhjuling och buttades med sin jämngamla kusin. De kommer troligtvis bli som bröder de där två. Man märker redan att de har stenhård koll på varandra, sitter Ian hos sin farmor så ska W upp direkt efteråt. Har Ian en leksak så ska han ha den eller så vill Ian ha det han har.

Hur som helst så tippade vi lite på när Ian kan tänkas börja gå. Ians farfar gissade på max en vecka och idag (2 dagar efter) så har han tagit sina första egna steg. Kan inte fatta det! Christian ropade på mig när jag städade i köket: "Älskliiiiiiiiiiiiing! Koooooom! .... Ian gick" . Sedan ställde vi honom upp på benen och jag satte mig några meter ifrån honom, Chrille släppte och vipps så sprang han i princip till mig. 11 månader, 1 vecka och 2 dagar gammal. 

 

Just nu sover han middag men jag längtar så tills han vaknar så att han kan få träna upp sig mer. Han var så nöjd!

Ännu en underbar dag och den har mestadels spenderats ute med Hugo och i lekparken. Nu på kvällskröken kom min pappa hit och gjorde mig och Ian sällskap då Christian jobbade över. Vi satt och pratade på balkongen en stund och tog sedan en härlig promenad runt Bellevue.

Något jag måste berätta om är att jag och Ian satt på balkongen förut. Efter ett tag ställde sig Ian upp mot en av stolarna och släppte taget, jag blev dyng-rädd och sa "Oooooooj!" för jag trodde att han skulle dunka huvudet i, men ongen stod kvar på sina små ben i 3-4 sekunder utan att hålla i sig - så jag hann räta upp mig och titta på honom och le, sedan dunsade rumpan i. Man blir ju så glad som mamma när sånt där kommer :')