Vanliga rädslor?
Överlag så tycker jag att jag känner mig redo för att bli tvåbarns-mamma,
men man hör ofta om skräckscenarion med små tvååringar som blir helt bångstyriga, arga och extremt svarsjuka - en sån där situation som man inte drömmer om med andra ord.
Och om den såkallade tvåbarns-chocken som de flesta fasar att hamna i.
Jag tror bestämt att man själv till stor del kan påverka själv, är man så rädd för att det ska bli tuffare än vad man tror så blir det nog jobbigare än om man ser det som en självklarhet att det ska bli väldigt tufft och ovant. Om man alltså inte bara har de fina stunderna i åtanke.
Nu tillhör inte vardagsbekymren min största oro.
Min största oro är att Ian ska känna sig utanför, därför kommer jag lägga min fokus på att allt ska vara så rättvist för honom som möjligt. Jag tänker på allt från när släktingar, i början, kommer vilja titta på bebisen/köpa saker till bebisen och kanske inte tänker på att Ian finns, precis som förut, och att han är minst lika intressant att titta på. Jag kommer vilja och uppskatta att alla lägger mestadels av fokusen på honom, en bebis/nyfödd har inte behovet av andras än föräldrarnas uppmärksamhet på samma sätt som ett äldre barn har och att en av oss föräldrar kommer vara upptagen med bebisen kommer ju vara tillräckligt jobbigt för Ian (när han är van att ha oss väldigt tillgängliga i dagsläget). Men ett nytt bebisansikte kan ju lätt förblinda folk, få dom att glömma tid och rum och respekt men Ian är ju den som verkligen kommer att känna. Därför kommer min största ambition ligga i att Ian kommer uppleva denna stora händelse, att bli storebror, på det bästa möjliga sätt. Den första tiden blir i stillhet, där Ian får komma in i att vara storebror och vi i att ha två barn att se efter, två olika behov att tillgodose utöver våra egna.
En annan rädsla jag har är hur jag ska klara att vara hemma med två små utan körkort, med en vagn som jag kommer att få krångla med varje gång vi ska ut då den inte gick in helt i hissen på grund av att det inte går att öppna upp dörren helt (de har satt en dörrspärrar bakom hissdörren). Så därför kommer körkort att stå högt på min "att-ta-tag-i"lista.
Jag vet inte hur vi ska välja att göra med förskolan den första tiden, de där 15 timmarna.
Det kommer ju inte på fråga de första veckorna iallafall, men jag tror att jag kommer lämna det upp till honom sen. Han får välja, han får frågan. Saknar han sina vänner så kommer han att vilja gå. Han är så öppen och ärlig.
Hur som helst läste jag runt lite på nätet idag angående första mötet mellan syskonparet.
Det stod massa bra saker som jag tagit del av. Bland annat:
- Att mamman inte ska hålla i bebisen när storasyskonet kommer (det ska pappan och storasyskonet göra, om syskonet vill), att mamman bara ska ha ögon för den stora, vara sprudlande glad över att se storasyskonet.
- Att man innan ska ha köpt present/presenter från bebisen till storebror som han får när de ses för första gången för att förstärka den positiva känslan i att bli storebror. Storebror ska påvägen in till sjukhuset få följa med sin pappa och välja ut ett mjukdjur att ge som present till sitt nya syskon.
- Att inte ha för höga förväntningar på hur det första mötet ska se ut. Väldigt ofta blir det inte som man tänkt sig och det sista man då ska göra är att lägga kommentarer som "Är inte bebisen söt?", "Ska du inte pussa/krama/klappa/hålla?" och så vidare. Allt ska ske i storasyskonets takt och inte med någon form av tvång.
Magen
Igår kväll somnade Ian ganska exakt halv 8 vilket var riktigt bra för att vara Ian.
Han har nämligen kommit ur balans i sina sovvanor efter det långa sommarlovet han hade när pappa var hemma i 6 hela veckor. Men nu verkar det som att vi är tillbaks till rutinerna. Sömn är så viktigt, inte minst för Ian. Han har till skillnad från många jämngamla kompisar ett stort behov av att sova middag till exempel. Det har hänt några enstaka gånger att han inte har sovit middag och våra eftermiddager är då helt förstörda, det går inte att hitta på något alls. Det enda som då är aktuellt är att dega i soffan med en gråtig Ian.
Det jag idag tyckte var konstigt var att Ian inte väckte mig, utan jag fick väcka honom för att göra oss redo för dagis vid 8.15. Det blev minst sagt stressigt då jag inte hittade frukostbrödet (som jag fick för mig att vi tog med hem från stugan där vi spenderat helgen), men icket. Istället fick det bli pannkakor och blåbärssylt.
Påväg ner till cykeln träffade vi vår fina granne som frågade hur det var med mig och ryggen. Hon påtalade även att hon tyckte att min mage har sjunkit. Något jag själv har tyckt en smula de senaste dagarna.
Väl på dagis gapade en fröken också stort och sa: "Men guud vad magen har sjunkit sen förra veckan".
Av bilderna nedan att döma har jag ju inte magen extremt långt ner men då ska man tänka på att jag har burit detta barn superhögt, jag har varit dallrig längst ner på magen och inte alls sådär gravid-fast som är så fint.
Han har nämligen kommit ur balans i sina sovvanor efter det långa sommarlovet han hade när pappa var hemma i 6 hela veckor. Men nu verkar det som att vi är tillbaks till rutinerna. Sömn är så viktigt, inte minst för Ian. Han har till skillnad från många jämngamla kompisar ett stort behov av att sova middag till exempel. Det har hänt några enstaka gånger att han inte har sovit middag och våra eftermiddager är då helt förstörda, det går inte att hitta på något alls. Det enda som då är aktuellt är att dega i soffan med en gråtig Ian.
Det jag idag tyckte var konstigt var att Ian inte väckte mig, utan jag fick väcka honom för att göra oss redo för dagis vid 8.15. Det blev minst sagt stressigt då jag inte hittade frukostbrödet (som jag fick för mig att vi tog med hem från stugan där vi spenderat helgen), men icket. Istället fick det bli pannkakor och blåbärssylt.
Påväg ner till cykeln träffade vi vår fina granne som frågade hur det var med mig och ryggen. Hon påtalade även att hon tyckte att min mage har sjunkit. Något jag själv har tyckt en smula de senaste dagarna.
Väl på dagis gapade en fröken också stort och sa: "Men guud vad magen har sjunkit sen förra veckan".
Av bilderna nedan att döma har jag ju inte magen extremt långt ner men då ska man tänka på att jag har burit detta barn superhögt, jag har varit dallrig längst ner på magen och inte alls sådär gravid-fast som är så fint.
-
Har även varit till MVC och pratat med läkaren angående foglossningen, som är fortsatt svår.
Det är ju sjukskrivning och sjukgymnast som gäller.
Så nu slappar jag i mitt gamla tonårs-vardagsrum (mor och far jobbar - så jag pumpar lite musik), har lagt ut min studiomick på blocket som jag inte längre använder och passar på att sitta ute och njuta av solen och ett glas vatten.
