Samvete
Gårdagen bjöd ju på en Semla och tal om framtiden. Det blir antagligen inte något pluggande för mig trots att det vore det allra roligaste och jag skulle inte ha så dåligt samvete över att Ian antagligen kommer vara så mycket på dagis som dom barnen man ibland kan tycka synd om. För att undvika att det ska bli så, så kommer pappa ta ut föräldraledighet lite utspritt. Ian ska antagligen vara på dagis "hela" måndagar och tisdagar, halva onsdagar och torsdagar och hemma helt på fredagar. Man har ju rätt att jobba 75% när man har småbarn och det tycker vi båda är rimligt att jag ska göra till hösten, mellan 50%-75% skulle sänka mitt dåliga samvete drastiskt för att sedan jobba 100% när Ian blir lite äldre.
Dagisplatsen är sökt till 16 juli, så nu är allt vi kan göra att ta tillvara på tiden. Det är ju inte första och sista gången han får vara hemma med mamma/pappa, om ni förstår hur jag menar. Och jag måste sluta gå runt och ha så dåligt samvete. Föräldrar måste ju jobba, vad ska man göra liksom? Många vill ju vara hemma med sina barn, många mammor som går hemma i flera år med sina barn uttrycker ju hur omänskligt de tycker det är med mammor som ens kan tänka sig jobba när barnen är så små, det är där mitt dåliga samvete kommer in. Är man verkligen så dålig om man måste jobba? :(
Jag älskar er ♥
Klart du inte ska känna dåligt samvete. Det lät ju som en kanonlösning, han behöver ju inte vara på dagis varje dag! :)
Klart det inte är fel att jobba, de som tycker det är lite kocko faktiskt. Ditt barn ser upp till dig vilket fall som helst. Man kanske är en bättre mamma när man får lite distans också, men det är många av de där duktighetsmammorna som tror att det bästa är att låsa in sig med sina barn och inte låta dem träffa människor utanför sin familj. Jobba på du och låt din son lära sig att människor utanför kan vara rätt så bra dom också!! :-)
