Igår kväll somnade Ian ganska exakt halv 8 vilket var riktigt bra för att vara Ian.
Han har nämligen kommit ur balans i sina sovvanor efter det långa sommarlovet han hade när pappa var hemma i 6 hela veckor. Men nu verkar det som att vi är tillbaks till rutinerna. Sömn är så viktigt, inte minst för Ian. Han har till skillnad från många jämngamla kompisar ett stort behov av att sova middag till exempel. Det har hänt några enstaka gånger att han inte har sovit middag och våra eftermiddager är då helt förstörda, det går inte att hitta på något alls. Det enda som då är aktuellt är att dega i soffan med en gråtig Ian.
Det jag idag tyckte var konstigt var att Ian inte väckte mig, utan jag fick väcka honom för att göra oss redo för dagis vid 8.15. Det blev minst sagt stressigt då jag inte hittade frukostbrödet (som jag fick för mig att vi tog med hem från stugan där vi spenderat helgen), men icket. Istället fick det bli pannkakor och blåbärssylt.

Påväg ner till cykeln träffade vi vår fina granne som frågade hur det var med mig och ryggen. Hon påtalade även att hon tyckte att min mage har sjunkit. Något jag själv har tyckt en smula de senaste dagarna.
Väl på dagis gapade en fröken också stort och sa: "Men guud vad magen har sjunkit sen förra veckan".
Av bilderna nedan att döma har jag ju inte magen extremt långt ner men då ska man tänka på att jag har burit detta barn superhögt, jag har varit dallrig längst ner på magen och inte alls sådär gravid-fast som är så fint.