Vill bara uppdatera och berätta att vi har flyttat tillbaks till hemplanen och att det känns något fruktansvärt bra. Ingenting slår känslan att äntligen känna sig hemma. På de två tidigare ställen jag och Christian har bott så har vi aldrig riktigt känt oss hemma, så nu när vi gör det är allt så underbart.

 

Ian har börjat på en ny förskola i och med flytten. Det har gått bra men vi är nog eniga om att sakna den gamla förskolan en hel del. De är varandras motsatser. Det som den första förskolan var kanon på, är denna megadålig på och tvärttom. Det som dock väger tyngst är att barnen på Ians gamla förskola var mer lekfulla än vad dessa barn verkar vara. Och på första förskolan var de verkligen PÅ honom från första dagen och Ian älskade det. Nu är det ingen som passar upp på honom längre, vilket kan vara bra på ett sätt (att han själv får ta för sig) men Ian älskar uppmärksamhet och vi älskade att veta att han fick den, det var aldrig någon tvekan om Ian hade det bra. Men allt tar sin tid och detta kan bli jättebra det också. Både jag och Christian är glada sålänge vi märker att Ians själ är densamma nu när han ska gå 07.30-16.30 varje dag. Fröknarna har själva sagt att barnen på deras avdelning är "såååå lugna och tysta hela tiden", vilket vi också märkte under inskolningen. Därför kändes det lite i magen när Ian försökte få igång några av barnen (under inskolningen) och han stojjade, dansade, sjöng.. ja, han var sig själv, (han är ju allt annat än lugn och tyst) och alla barnen kollade på honom som om han vore knäpp - ingen gick igång på hans försök. På gamla förskolan vara alla galna tillsammans, inklusive personal, från första dagen vi kom dit. Det är bra att kunna vara lugn men jag hoppas att det finns någon som orkar/vill stojja med lillgrabben tillslut, så att Ian inte förändrar den han är för att passa in. Barn kanske inte har samma tänk som vuxna, de kanske inte förändrar sig sjävla. Hoppas bara att vi märker på honom om något inte står rätt till.