Jag är så förbannat trött på att vara orolig och må dåligt. Det är precis vad jag har gjort ända sedan min mormor fick sin första infarkt. Igår var det dags igen - samma dag som hon fick komma hem från sjukhuset. Telefonen ringde vid 23 tiden och syrran berättade då att de var påväg till akuten för att mormor hade fått larma eftersom att hon hade fruktansvärt ont i bröstet. Det var ännu en hjärtinfarkt. Jag är väl medveten om att hon är gammal (snart 83 år) och att livet har sin gång. Men jag kan inte tänka mig ett liv utan henne. Hur fan ska man hantera en sån här sak?

Jag älskar min mormor så oerhört. Vill föralltid kunna åka hem till henne, hålla henne sällskap, få henne att skratta, skratta med henne och hålla hennes varma hand, säga "jag älskar dig" och få höra "jag älskar dig jag, sofia - du är så fin och så go" och se hur hennes ögon tåras för att vi älskar varandra så, känna hennes fingrar smeka översidan av min hand. Så rytmiskt, så tryggt. Nu på morgonen har hon ätit frukost men behöver fortfarande syrgas. Vi ska antagligen åka in senare idag men jag tycker att det är jobbigt att träffa henne såhär. Jag vet inte vad jag ska säga. Hon vill inte se någon orolig, men hur ska man kunna dölja det man känner? Det går inte. Man känner hur hon sakta men säkert tynar iväg, slutar orka. Vilken tur att hon har en så underbar familj som ser efter henne. Som hälsar på henne och får henne att känna sig lite bättre trots allt. Det är det som är det viktiga, hur hon mår.