Lika bra att skriva min förlossningsberättelse när jag ännu minns någorlunda..

Torsdagen den 14 juli var som alla andra dagar. Jag hade lite sammandragningar av och till under hela morgonen och dagen, inget konstigt eftersom att jag hade gått över tiden med 8 dagar. Jag tänkte inte så mycket mer på detta och när Chrille kom hem från jobbet, vi hade ätit och äntligen slappade i soffan så la jag mitt snabbt i hans knä och smågnällde lite över förvärkarna som var rätt så täta men inte så fruktansvärt smärtsamma. 
Chrille tyckte att jag skulle ringa och prata med dom på förlossningen bara för att veta om något kunde vara pågång men jag insisterade på att inget var pågång eftersom att det skulle göra mer ont (alla säger: man KÄNNER när det är dags). Minns inte riktigt vad klockan var men någon gång mellan 7-9 gick jag på toaletten för att kissa (nice info) men hur som helst så såg jag att det var blod i trosorna. Jag fick lite småpanik och ropade på Chrille och han sa: "Nu ringer du!", rädd som han var. "Sofia, jag vill inte att du ska föda hemma!" *haha*

Jag ringde och berättade för dom på förlossningen att jag blödde, och hon jag talade med berättade att det kallas för teckenblödning och inte är något konstigt. Vad jag fattade det som så betydde det att man börjar öppna sig lite.. Men det behövde inte betyda att något var pågång. Hon bad oss att avvakta.
Jag började städa, för säkerhetsskull. Haha. Jag duschade, rakade benen, tömde sopor, sopade golvet, plockade med disken. Riktigt nojjig var jag. Ville ju inte komma hem till röran med lille Ian.

Natten kom och vi la oss. Sammandragningarna höll fortfarande på och någongång vid 3 tiden på natten tyckte jag att det började bli störande och Chrille hade tjatat på att vi skulle åka in ändå ända sedan jag lagt på telefonen med förlossningen. Värkarna var liksom.. annorlunda men de gjorde inte direkt jätteont.

Vi ringde och de bad oss att komma in på undersökning. BB-väskan var med och så drog vi ner till bilen. Chrille körde riktigt lugnt och försiktigt kommer jag ihåg. Vi bor ju väldigt nära förlossningen och jag hade ingen panik utan satt där och var helt säker på att vi skulle få åka hem igen efter besöket.

Klockan var ca. 04.00 på natten när vi var framme på förlossningen och då fick vi ringa på en klocka där nere för att de skulle komma ner och öppna åt oss. Det var ett par till som kom samtidigt som oss så vi delade hiss och fick en varsin barnmorska med oss in i undersökningsrummen. 
Först mätte hon med CTG och lämnade oss en stund ensamna i väntan på att hon hade mätt klart och i samband med att jag låg där i undersökningsrummet så började värkarna bli starkare och starkare och så täta. Jag skrek typ av smärta, som jag minns det. Tur att jag hade Chrille vid min sida.

När barnmorskan var tillbaks så undersökte hon mig vaginalt och konstaterade att jag var öppen 5 cm av 10. Vilket innebar att förlossningen var igång och jag blev helt omtumlad och vi fick genast komma till rummet där vårt barn skulle födas. Hon frågade mig om vilken typ av smärtlindring jag var sugen på, och då svarade jag lustgas och epidural.

Hon introducerade mig till lustgasen och jag bytte om och la mig i sängen och började mitt äventyr med lustgasen. Jag gjorde ju ett misstag under förlossningen och det var att jag hade i mig för mycket lustgas, andades nästan ingen frisk luft vilket gjort att jag nu i efterhand inte minns så mycket av min förlossning förutom de sjuka saker jag sa pågrund av lustgasen. Jag har fått höra att jag pratade om tvspel. Att jag kände mig som Super Mario och ibland som Zelda. Jag sa att jag hade överlistat lustgasens konspiration (ord som jag aldrig brukar använda, så jag vet inte vart de kom ifrån). Minns också att jag tyckte mig höra massa Super Mario soundtracks i huvudet när jag hade som allra mest ont. Tack Super Mario för supporten! <3

Iallafall. Ett tag under förlossningen gjorde det så fruktansvärt ont att jag verkligen, verkligen vill ha epidural. De ringde då till narkosläkaren men han berättade istället att han inte kunde komma eftersom att det hade hänt något akut. Jag var förstående vad jag har fått höra. Istället fick jag massage av en undersköterska vilket hjälpte mig.
Timmarna gick och jag minns inte så mycket mer än att Chrille hela tiden sa åt mig att sluta andas i masken och andas frisk luft. Vid något tillfälle sa han "Sluta andas i masken, du har ingen värk nu" (går tydligen att se värkarna på någon slags monitor), då slutade jag och kände direkt att jag faktiskt hade en värk och då fick nog Chrille en känga eller två. 

På morgonkvisten började mina krystvärkar. Och detta tyckte jag var det värsta med förlossningens olika skeden. För grejen var att det inte var okej för mig att krysta än eftersom att jag inte var öppen helt och Ians huvud låg inte riktigt rätt för att jag skulle få krysta aktivt. Och att inte få krysta när man har krystvärkar är helt sinnessjukt svårt. När man väl krystade var det hur skönt som helst. Och jag minns att jag verkligen inte kunde stå emot alla gånger. Efter varje gång jag "råkade" krysta så sa jag "FÖÖÖRLÅT! Jag kan inte hjälpa det!" och barnmorskan sa hela tiden "Det gör inget, Sofia. Stå emot så mycket du kan bara". Det gick inte att stå emot och jag bad dom om kejsarsnitt för att jag inte orkade vänta. Jag ville att det skulle hända och jag tjatade på dom om att jag skulle få börja krysta aktivt.

Tillslut var det dags, 2½ timme efter att krystvärkarna hade börjat(!!). Jag höll Chrilles hand och klämde den väldigt hårt. Rätt vad det var så var han ute, klockan 10.37 den 15 juli för att vara exakt. Minns inte vad jag sa, men jag minns att jag var väldigt glad. Chrille klippte navelsträngen. Det var nästintill så att de var tvungna att gå ut med Ian, för det tog lite tid innan han började gråta. Men tillslut så :) Och följande dagar var de bästa i mitt liv.

Förlossningen var något av det häftigaste jag har varit med om och jag ser det verkligen som en positiv upplevelse trots att jag inte fick den smärtlindring jag ville ha. Skulle lätt göra om det igen. Ian och Chrille är mitt allt.

Första bilden på vårt lilla knyte.. Mamma älskar dig så!