Stökade ner lägenheten ordentligt igår efter att min pappa kom hit och lämnade lite flyttlådor. Har rensat för fullt i vardagsrummet och känner verkligen att vi inte ska få med oss mer än nödvändigt. I mina visioner vill jag ha luftig, rörlig och välvald inredning, med råd av Chrille som ofta påpekar att vi har så mycket grejer, och det har vi. Man är ju lite utav en samlare. Det är mycket som ska kastats, säljas och så - det innebär att vi behöver några nya grejer till nya lägenheten också. Som ett nytt soffbord, tvbord, hylla/byrå till hallen, några nya lampor o.s.v. men allt är redan utvalt med stor omsorg. 

 

Nu idag måste jag antagligen ringa ett samtal här vid 9.00 till VC då Ian inte kunde somna igår för att det kliade/gjorde ont i vänstra örat. Han var riktigt irriterad och blev sådär jättearg som han kan bli ibland. Då spänner han ögonen i en, med kisande blick.. Ofta svänger han med armarna och liksom vänder bort ansiktet och ser nästan äcklad ut, precis som att han inte står ut med att se en. Det är lite halvkul att se denna reaktion, speciellt när det är följt av att han går iväg och surar någon annanstans, när man sedan följer efter och fjäskar för honom så spelar han verkligen svårflörtad. Hur charmig är han inte?

Och man kan ju kanske undra vad vi säger/gör som får honom att bli sådär.. tja, det är inte mycket det. Men precis som sin mor och far, så har grabben temprament - det ligger i generna så att säga!

Det kan räcka med att man säger nej, i en vänlig ton. Då ska ni veta hur han kan bli när man ryter till. Man kan till och med få smäll. Jag fattar verkligen inte vart han har fått detta ifrån, men det kanske ligger i människans natur att man ska slå? Eller är det dagis han har blivit inspirerad ifrån?

För precis när han hade börjat dagis så hamnade han i någon härva där han skulle butta och dra i sin kusins kläder.. vilket han slutade med ganska fort.

 

Nu har jag fokuserat på negativa sidor men Ian har så många positiva sidor att jag knappt vet vart jag ska börja. Men när man ändå är inne på humör, så har han en enorm vilja att kramas och pussas. Han har några kusiner och tremänningar som han alltid ska krama på, oftast de som är i hans egen höjd. Detta har gått så långt att de ibland undviker att bli kramade, för efter första kramen ska han ha 10000 stycken till. En av Ians tremänningar ramlade omkull en gång när Ian skulle kramas och efter det är hon lite reserverad när Ian ska kramas. Stackarn.. haha. Han är den bästa ungen i hela världen. En mamma får säga så. Vad vore vi utan vår Ian?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag har vi varit både ute, inne, nöere i källaren, pyntat

Sådär.. Massa sjukdom har det varit, ja! Det håller fortfarande i sig, så ni ska inte tro att lill-grabben får vara hundraprocentigt frisk inte. Nu har han istället fått massa utslag på hela kroppen. Vissa är bara knottror och andra är stora som finnar - men det är varken vattkoppor eller svinkoppor, utan snarare ett tecken på att han kan ha varit överkänslig mot antibiotikan han åt nu sist. Vi får se hur det går med den saken. Han är relativt pigg ändå.. Men han har varit piggare om man säger så. Värst är det nattetid. Han vaknar femtio gånger och bara gnäller utan rimlig orsak.

Vi fick iallafall rådet att Ian ska vara hemma från dagis under en längre period eftersom att han har/haft lunginflammation varpå han åt massa antibiotika när lunginflammationen var orsakad av virus, vilket gör att han hamnar i en sårbar situation när immunförsvaret då ligger på botten. Och nu cirkulerar det massor med sjukdomar på dagis och Ian får ingen riktig chans att pigga på sig innan nästa sjukdom är ett faktum.

 

Så idag har vi haft en mysig dag hos Ians mormor och morfar. Vi lagade mammas köttfärssoppa som är gudomligt god. Ian gillade den också. Den innehåller massa nyttigheter - som morötter, broccoli, paprika, lök, vitlök, tomater och citron. Jag kan käka denna soppa som godis.. Underbart.

Ian har grejat med sina färgpennor, lekt lite med sin mcqeen-bil och tittat på Disney-Junior som han alltid gör hemma hos mormor och morfar. Höjdpunkten var såklart när morfar kom hem.

 

Ian har även pekat ut sin mormor och morfar idag. Han vet precis vem som är vem. Och pussas med morfar är bland det bästa som finns.

 

Nu ska man lägga sig en tand fattigare, då jag fick en av mina visdomständer utdragna idag, men föööörst - chokladpudding med marzansås tigrerad i vinglas!

 

Jag har märkt att man inte får så värst mycket gjort nu när föräldraledigheten har tagit slut och man har börjat jobba. När man kommer hem efter en "7-16 arbetsdag" skulle man med lätthet kunna dimpa ner i soffan i iallafall en timme och bara koppla av - men så fungerar det inte. Det är plock, don och matlagning.. Inte så långt efter det är det även läggning av barn. 

 

Vi har haft en tuff tid den senaste tiden. Mycket sorg och sjukdom inom familjen.
Ian åkte vi till vårdcentralen med i torsdags eftersom att han hade hög feber och var rosslig. De upptäckte då att han hade streptococker samt en ögoninfektion. Han fick Kåvepenin och vi trodde att allt skulle bli bra.
På söndagen åkte vi till akuten med honom eftersom att han bara sov hela helgen och hade skyhög feber som på söndagen knappt gick ner något med alvedon. Vi skickades hem med ord som "han är nog bättre imorgon.. ni ska få se". I själva verket blev han inte bättre, snarare sämre. På tisdagen åkte vi in ännu en gång. Han fick dubbel dos med smärtstillande av barnläkaren och efter massa provtagning kom vi till röntgen. Ian var så duktig hela tiden. Han stretade ju för att slippa, men mellan stunderna försökte han verkligen att hålla modet uppe och försökte vara glad.

 

Röntgen visade ju att han hade lunginflammation på höger sida men att han inte kan behandlas med antibiotika eftersom att han antagligen har fått inflammationen av ett virus. Jag visste inte (och vet inte än idag) om det är bra eller dåligt att han har virusbetingat istället för bakteriell, alla säger ju så olika, men jag hoppas av hela mitt hjärta att jag finner något sätt att lugna ner mig på, för jag är så orolig.

Vi blev iallafall inlagda 2 nätter på barnavdelningen där de fortsatte att ta prover. Han fick dropp och vi fick stundvis ge honom syrgas då han inte syresatte sig tillräckligt för att anses vara normalt. Jag kunde givetvis inte hålla mina tårar tillbaka.

Han låg bara och sov hela första dagen, från tidiga morgonen, till sena kvällen.

 

Nu idag har Ian varit iväg till VC igen och de lyssnade på lungorna och tog ett CRP som var bättre än sist. Däremot har han dragit på sig en öroninflammation - lägligt nog. Nu hoppas vi på bättre tider!

 

Nu har jag inte skrivit här på väldigt länge. Det finns anledningar till det. Min mormor gick bort den 16 september efter att jag suttit vid hennes sida från fredagen då hon blev dålig till sena söndagskvällen då hon somnade in. Att sitta bredvid henne genom hela tiden, att aldrig lämna hennes sida, var för mig naturligt. Och jag är så otroligt glad över att jag fick chansen att göra det. Jag känner att jag fick säga det jag ville säga. Hon visste att jag satt där och baddade om hennes panna, jag är säker på att hon kände min närvaro genom hela tiden. Min mormor kommer alltid vara en av de mest betydelsefulla för mig. Vi älskade varandra så! På ett så uppenbart sätt. Med ord och med känslor.

 

 

Hon kommer alltid finnas med mig och när hon begravdes så begravdes även en stor del av mitt hjärta med henne. För att lätta på mina känslor kommer jag skriva ett privat inlägg om alltihop som ett sätt att få saker och ting ur mitt system. Vissa dagar är så hemska att jag undrar hur jag ska orka upp ur sängen på morgonen. Jag förstår, samtidigt som jag inte förstår, att hon är borta - att vi inte kommer ses igen tills hon kommer och möter mig när det är jag som ska vandra vidare. Det låter så konstigt.. Men jag är inte längre rädd för döden. Min mormor finns där och väntar.