Hej hopp!

Nu är det så trevligt att vi har luggit med magsjukan som drog igång den 23dje december, perfekt till julafton och allt så det var mer: "Jahapp, hejdå julafton!" än att jag tyckte synd om mig själv när det drog igång. Jag kan fortfarande inte fatta att Ians andra julafton inte blev av. Så mycket som jag hade sett fram emot detta. Vi har peppat så hårt hela december bara för att få fira jul tillsammans med släkten och nu fick min familj fira utan oss för första gången och det verkade som att de tyckte att det var väldigt trist då det gör så stor skillnad för oss när någon är borta, då vi är en relativt liten familj. Så på ett sätt var nog allas jul konstig detta år, med risk för att låta självgod.

 

Här hemma försökte vi göra det bästa av sitautionen. Ian öppnade sitt största paket direkt på morgonen i sängen. Det innehöll ett trumset som jag och Chrille redan från när han var nyfödd hade bestämt oss för att han skulle få när åldern var inne. Han har trummat på det endel men han tappar intresse fort då det oftast inte riktigt går som han vill. Hehe.

 

 

På eftermiddagen var Ians farmor och farfar här och lämnade massor med klappar hos oss - och med våra egna och mormor och morfars julklappar blev det en hel hög och vi hade vår egna mysiga utdelning. Detta år fick vi se en ivrig Ian som inte alls tyckte att det var speciellt kul med presentpapper, han verkade mest störa sig på att det tog tid att öppna allt. Om han inte fick upp en julklapp på första försöket blev han rabbiat och kasta julklappen all världens väg och gav oss "surblicken". Så man fick vara med och öppna allt så snabbt man bara kunde.

 

Senare på kvällen åkte Christian hem till mina föräldrar och hämtade julmat till mig och Ian.

Det var gudomligt gott!

 

Om man sumerar julafton tycker jag att den var helt ok. Christian var ju i väldigt dåligt skick hela julaftonen och därför kändes det mer acceptabelt att sitta hemma. Hade varit värre om allt var bra och vi bara inväntade de där 48 timmarna. Nästa år hoppas vi dock på att få fira en frisk jul!

 

 

 

Nyligen hemkommen efter att ha hämtat min prins från dagis. Det fick kanon att lämna idag, inte en tår. 

Desto värre var det att hämta en nyvaken, trött och bestämd liten kille som fick för sig att vi skulle vara kvar och leka där. Var tvungen att dra den traditionella: "då får väll mamma gå hem alldeles ensam och träffa Hugo" då kom han snabbt och hoppade i sin overall. Väl ute på dagisgården skulle han ha med sig massa spadar hem och blev störtförbannad när jag, efter att gett honom flera chanser att själva lämna ifrån sig dom, fick sno åt mig dom och sätta honom i vagnen. Inte uppskattat, men han är så förlåtande. Så är det alltid när han är "putt", två sekunder senare är han lika glad igen.

 

Nu har jag och Ian precis ätit en varsin stor skål proppad med frukt och vi ska alldeles strax gå ut i snön med Hugo. Ikväll ska pappa träna, då passar vi på att baka lussekatter. Nomnom!

Nu är Ian lämnad på dagis för första gången på hur länge som helst. Det känns lite sisådär får jag lov att säga och han var inte alltför glad när han insåg vart vi var påväg. Direkt när vi kom in och jag började prata med en av förskolelärarna så stod han vid dörren till kapprummet med ena fingern i munnen och såg allmänt besvärad ut.

Det blev hysteriskt när jag gick men jag hoppas och tror att det lugnade ner sig efter att jag hade gått.

När jag inte jobbar och Ian är på dagis får man ju en stund för sig själv och denna lilla stunden är faktiskt rätt skön. Man hinner städa i sin egen takt, träna, dola och nu har jag även fullt upp med att packa eftersom att vi ganska snart flyttar. Allt detta tvingas man ju göra trots att Ian är hemma och jag märker att han inte tycker att det är speciellt kul när man inte dedikerar varenda vakna sekund åt att ge honom uppmärksamhet, men så är det ju i vardagslivet. Vi har iallafall haft en väldigt skön ledighet tillsammans och gjort mycket skoj. Mer blir det också i och med jullovet. Ska försöka klämma in ett badhusbesök snart.

 

Nu ska jag återgå till mitt innan lillen ska hämtas runt 14 tiden. Lite mer packning, städ, upphängning av blöta kläder och matlagning står på agendan! Ska även ta mig tid att ringa till kommunen dit vi flyttar och fråga vart ian har hamnat (förskola) och även fråga när inskolningen är. Det lär de ju veta vid detta laget.

 

 

 

 

 

Jag måste bara säga att Ian är för söt. Vi har nyss varit på kalas hos Ians kusin Lukas som fyllde år och vi har inte varit där så mycket men trots detta så var Ian superspexig, glad och go. Han gav sin moster massa kramar och var väldigt intresserad av sin kusin, Lukas. Han stod och babbla med honom och ville sitta på stolar där Lukas hade suttit en liten stund tidigare och helt enkelt vara Lukas nära. Nu ska mitt nyårslöfte blandannat bli att Ian ska få spendera mycket mer tid med sin moster med familj och på så sätt vinner vi alla tre då vi tycker att dom är helt underbara att umgås med. Jag är så stolt över dom och hur underbar barndom jag fick blandannat tack vare dom. Mina syskonbarn har varit som mina egna syskon då jag är en sladdis och dom såg mig som en syster också, vilket värmer något oerhört. Nu ska vi skapa många nya fina minnen och fortsätta att stå vid varandras sida i vått och torrt! 

 

 

Det är så roligt att Ian har börjat prata mer och mer. Det är väldigt ofta som man kan be honom att säga något, såsom "hej" och så säger han det direkt efteråt. Ofta hör man det bara vid dom tillfällen man ber honom men det finns även bestående saker han säger dagligen: "Mamma", "Hugo", "Pappa", "Chrille", "Tutte", "Olla (som jag tror betyder kolla, han säger det dock väldigt spanskt)", och sist men inte minst "Kaka".

 

Idag ska vi åka till skoghall och försöka vara ute lite extra eftersom att vi har suttit inne i två dagar nu.

 

Igår var det som att allt sjönk in för mig. Att min mormor inte finns mer. Iallafall inte här, inte med mig. Fan vad det gör ont när man inser något man försöker förtränga. Tårarna bara sprutade och jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig. Jag ville kväva allt jag kände, men det gick inte att hålla emot.

Allt började med att jag hade en dröm om mormor. I stora drag var drömmen likadan som verkligheten var, att jag satt vid mormors sida de sista dagarna i hennes liv, utan att lämna hennes sida. Den enda skillnaden var att hon i verkligheten bara hann att se att jag var där, grabba tag i min hand och säga mitt namn. Ett minne som jag själv alltid kommer bära med mig. Men i drömmen hann vi prata så mycket mer. Jag hann att fråga om hon var rädd, jag hann att förklara alla mina känslor och det kändes underbart - trots att vi faktiskt pratade ganska öppet om vår kärlek till varandra.

 

När jag vaknade på morgonen var allt så tungt. Som om man var tillbaks till den dagen då hon dog. På ett sätt tror jag att det var bra eftersom att jag tror att jag har skjutit undan mina känslor för mycket tills igår. Nu sörjer jag mer än vad jag har gjort på hela den här tiden. Och jag behöver det. Jag behöver få gråta och vara knäckt.

 

Det var inte bara en mormor som lämnade mig den dagen.. Hon var så mycket mer. Ingen skulle någonsin kunna sätta sig in i hur mycket jag älskar henne och hur fint det än är så är det även jobbigt och det vet alla som älskar någon på det viset. Säger jag till någon att min mormor inte finns, så lägger man inte så mycket värde på det. Man vill ha förmågan att visa en känsla, bara för en stund, för att personen i fråga sedan ska kunna säga: "Åh... jag förstår" och verkligen mena det.

 

Det hela gjorde inte saken bättre när jag hittade en låt som gått rakt in i min själ. Känner igen så mycket från mig och mormor i den låten att det inte är sant. Och om du sörjer någon som du älskar så innerligt kanske du också gör det.. Det är ett soundtrack från twilight breaking dawn pt. 1.. Here it goes: