Nu har jag inte skrivit här på väldigt länge. Det finns anledningar till det. Min mormor gick bort den 16 september efter att jag suttit vid hennes sida från fredagen då hon blev dålig till sena söndagskvällen då hon somnade in. Att sitta bredvid henne genom hela tiden, att aldrig lämna hennes sida, var för mig naturligt. Och jag är så otroligt glad över att jag fick chansen att göra det. Jag känner att jag fick säga det jag ville säga. Hon visste att jag satt där och baddade om hennes panna, jag är säker på att hon kände min närvaro genom hela tiden. Min mormor kommer alltid vara en av de mest betydelsefulla för mig. Vi älskade varandra så! På ett så uppenbart sätt. Med ord och med känslor.

 

 

Hon kommer alltid finnas med mig och när hon begravdes så begravdes även en stor del av mitt hjärta med henne. För att lätta på mina känslor kommer jag skriva ett privat inlägg om alltihop som ett sätt att få saker och ting ur mitt system. Vissa dagar är så hemska att jag undrar hur jag ska orka upp ur sängen på morgonen. Jag förstår, samtidigt som jag inte förstår, att hon är borta - att vi inte kommer ses igen tills hon kommer och möter mig när det är jag som ska vandra vidare. Det låter så konstigt.. Men jag är inte längre rädd för döden. Min mormor finns där och väntar.