Jag skulle nyss in och kika lite på sex-månaders bebisars utveckling. Sökte då på google och ganska högt upp låg det en rubrik som sa: "Vår bebis på 6 månader har dött!". Givetvis var jag tvungen att trycka på den. Mamman till denna bebisflicka hade skrivit så fint om sin dotter och hennes kärlek till sitt barn. Det rörde sig om plötslig spädbarnsdöd, det var söndag och de skulle gå ut med den lilla flickan på en promenad efter en sovstund, när pappan fann henne död i sin säng. Alltså, vart börjar man förklara hur det känns att ens läsa detta när man själv har ett barn i samma ålder? Jag kan inte föreställa mig ett liv utan Ian. Jag kan till 100% säga att jag inte hade klarat det. Lider verkligen med föräldrarna trots att detta skedde för flera, flera år sedan. Tårarna bara rinner. Så nu börjar väll härvan då man ska behöva gå runt och vara rädd igen. Som tur är så minskar risken enormt mycket efter 4 månaders ålder, men tydligen så händer det otänkbara ibland ändå. Så min tanke går idag till alla som har förlorat sitt barn i plötslig spädbarnsdöd!