Dom senaste dagarna har inneburit kaos i mitt huvud. Min mormor har nämligen fått en hjärtinfarkt och ligger nu på sjukhuset då hon klarade sig. Ballongsprängningen som de skulle utföra funkade inte eftersom att hennes kärl var för förkalkade, de ansåg att det var för riskabelt att göra något och jag känner därför att jag behöver vara med henne så mycket som möjligt, det innebär att jag inte prioriterar speciellt mycket annat än att jag och Ian ska tillbringa all möjlig tid med henne. Ian och mormor var så söta igår när de lekte med Ians "pingu-leksak", det är något jag aldrig kommer glömma. Det betyder så otroligt mycket för mormor att vi är där. Och jag tänker aldrig svika henne. Jag och min mormor har varit väldigt tajta, mer tajta än vad de flesta är med sina mormor:ar. Stora delar av min barndom ville jag vara med henne, hon var som min andra hälft. Var alltid så orolig för att något skulle hända henne, så orolig att jag tillslut trodde att hon var odödlig och nu när hon faktiskt råkat ut för detta så känns det som ett bakslag för mig då jag faktiskt har tvingats acceptera att hon, liksom alla andra, kan drabbas av sjukdom. Min mormor kommer alltid bära med sig mer än halva mitt hjärta, jag känner allt hon känner.

Igår var det fullt upp hela dagen. Jag var hos doktorn och fick konstaterat att jag antagligen har fått "alopecia areata" som är en hårsjukdom som man kan drabbas av helt utan anledning, oftast bryter det ut efter graviditet om det ligger latent i kroppen. Jag tog några ämnesomsättningsprover för att utesluta något annat. Och om det kan tänkas vara något annat så får jag ett samtal inom en vecka. Detta känns fruktansvärt trist och var liksom grädden på moset när man tänker på alla känslor som far i kroppen med tanke på vad som hänt.

Vi var även iväg till BVC med Ian som skulle på läkarbesök. Där sa de att Ian är väldigt stark för sin ålder, väldigt nyfiken och lyhörd för sin ålder och att han är låååång. Han går snart över det allra översta kurv-sträcket. Det är lååååångt. Nu börjar jag förstå varför han inte ser så knubbig ut som många andras "tunga" bebisar kan göra. Det jämnar liksom ut sig med tanke på att han är så lång.

Har sovit 1-2 timmar i två nätter nu eftersom att jag ligger och tänker tillbaks på den gamla tiden då jag sov hos mormor på alla vardagskvällar i flera år när vi bodde grannar. Det resulterar sig i att jag är väldigt trött och känner mig som jag gjorde när vi låg på 11:an efter att jag fött Ian. Känns som att jag befinner mig i dvala. Ingenting känns på riktigt. Funderar starkt på att göra en kopp kaffe så att jag kommer igång. Lovade mormor att jag och Ian skulle dyka upp nu på förmiddagen och det tänker jag hålla. Så nu ska jag störa Ian när han tittar på "Musse Piggs klubbhus" och ge honom lite gröt så att vi kan ta bussen in till mormor.

När Christian har slutat i eftermiddag kommer Alex hit en stund, så det blir nog en hemmakväll eftersom att mormor får fler besökare. Det är skönt att veta att hon slipper vara ensam. Hade hon tvingats vara ensam hade vi åkt dit.

Imorgon ska jag och min mamma till vårdcentralen med Ian där han ska få TBC vaccinationen, pappa Chrille kan inte följa med med tanke på att han jobbar. Innan vaccinationen ska vi äta mat på "Mitt i City"-köpcentret eftersom att jag har längtat efter deras Wok-restaurang. De har grymt god mat! Det vill säga, om man får i sig något. Har typ ingen matlust. Hade även tänkt mig en sväng till Biblioteket och se vad man kan tänkas hitta för böcker till mitt lilla gullefläsk (som morfar brukar kalla honom).