Igår var det som att allt sjönk in för mig. Att min mormor inte finns mer. Iallafall inte här, inte med mig. Fan vad det gör ont när man inser något man försöker förtränga. Tårarna bara sprutade och jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig. Jag ville kväva allt jag kände, men det gick inte att hålla emot.

Allt började med att jag hade en dröm om mormor. I stora drag var drömmen likadan som verkligheten var, att jag satt vid mormors sida de sista dagarna i hennes liv, utan att lämna hennes sida. Den enda skillnaden var att hon i verkligheten bara hann att se att jag var där, grabba tag i min hand och säga mitt namn. Ett minne som jag själv alltid kommer bära med mig. Men i drömmen hann vi prata så mycket mer. Jag hann att fråga om hon var rädd, jag hann att förklara alla mina känslor och det kändes underbart - trots att vi faktiskt pratade ganska öppet om vår kärlek till varandra.

 

När jag vaknade på morgonen var allt så tungt. Som om man var tillbaks till den dagen då hon dog. På ett sätt tror jag att det var bra eftersom att jag tror att jag har skjutit undan mina känslor för mycket tills igår. Nu sörjer jag mer än vad jag har gjort på hela den här tiden. Och jag behöver det. Jag behöver få gråta och vara knäckt.

 

Det var inte bara en mormor som lämnade mig den dagen.. Hon var så mycket mer. Ingen skulle någonsin kunna sätta sig in i hur mycket jag älskar henne och hur fint det än är så är det även jobbigt och det vet alla som älskar någon på det viset. Säger jag till någon att min mormor inte finns, så lägger man inte så mycket värde på det. Man vill ha förmågan att visa en känsla, bara för en stund, för att personen i fråga sedan ska kunna säga: "Åh... jag förstår" och verkligen mena det.

 

Det hela gjorde inte saken bättre när jag hittade en låt som gått rakt in i min själ. Känner igen så mycket från mig och mormor i den låten att det inte är sant. Och om du sörjer någon som du älskar så innerligt kanske du också gör det.. Det är ett soundtrack från twilight breaking dawn pt. 1.. Here it goes: