Mamamuu
Hänvisar nu till mamamuu där du kan följa oss! :)
Se upp på vägarna. Här kommer jag!
Igår kom den efterlängtade dagen då jag och Therese (Chrilles syster) gick introduktionskursen för att bli körduglig/bli handledare. Var rädd att det skulle bli långrandigt men jag tyckte att han berättade om nödvändiga grejer. Nu känner man sig lite mer medveten och rädd på samma gång. Men det här ska jag klara. Och med Therese som handledare är jag riktigt lugn.
Så när jag kom hem igår kväll hade pappsen lagat fläskpannkaka och ungen var nybytt på och påväg till sängs. Resten av kvällen spenderades med älsklingen i soffan, tillsammans med de roande kvinnorna i Svenska Hollywoodfruar.
På promenad
Ian ute på en promenad till farmor och farfar.
Bollen var viktig att ta med både dit och hem.
Bollen var viktig att ta med både dit och hem.
Mycket man kan ångra, lite man kan ta tillbaka
Den 16de september i år var det precis ett år sedan min mormor somnade in vid min sida.
Den här dagen för 1 år sedan var den värsta i mitt liv men också en fridfull natt, då jag kom till insikt med att min mormor varit mer sjuk än vad jag själv lyckats acceptera. Att hon äntligen fick sin vila efter flera dagars kämpande. Under dessa dagar och nätter var jag hos henne och fick nästintill ingen sömn, men jag lyckades på något konstigt sätt hålla mig vaken genom dag och natt med några små blundningar emellanåt. Men att ha fått chansen att vara henne nära på det sättet har kommit att betyda mycket för mig, vilket jag visste att det skulle. Blev gång på gång uppmanad att åka hem, att det var det bästa, men jag visste att det inte var det - inte för mig och mormor. Vi behövde den här tiden. Vi behövde få vara tillsammans, trots att vi inte vid tillfället kunde prata, hon visste att jag fanns där och det räckte. Gott och väl. Jag var skyldig henne min närhet efter att ha varit så frånvarande den sista tiden i hennes liv. Från att ha varit hos henne nästintill dagligen från att jag var mycket liten.
Jag vet att min frånvaro sved i hennes hjärta. Hon ringde mig så ofta på mobiltelefonen i slutet av hennes liv, jag kunde tyda hennes smått bräckliga röst. Hon saknade mig. Hon frågade om jag inte kunde komma till henne, för bara en liten stund. Och det är dom tillfällen jag önskat att jag släppte den onödiga skiten jag höll på med, som jag då tyckte var jätteviktig, och spenderade tid med en av de mest älskade personerna i mitt liv. I efterhand har jag försökt att förlåta mig själv för att jag lät annat komma i vägen. Jag visste att hennes dagar i princip var räknade. Ändå reagerade jag inte. Jag förstår inte mig själv.
Jag ringde till henne och bad om ursäkt för att min tid inte längre räckte till för att hinna med att hälsa på henne varje dag, varrannan dag eller varje vecka. Ibland gick det flera veckor mellan våra besök. Och varenda gång släppte hon sina egna känslor och satte sig in i mina, hon berättade alltid för mig att hon visste hur det var att vara ung, att ha småbarn, att ha fritid. Trots att inget utav det borde kunna förhindra att vi sågs oftare.
Vi var generösa med att berätta att vi älskade varandra. Och det håller mig stark.
Så ett tips är att försöka göra rum för de som betyder något. Att ställa sig själv frågan om det man gör verkligen är så viktigt att det inte kan vänta, just för att kunna umgås med någon som vill ha din närvaro. Hon ville ha min, och jag var inte där fullt ut. Bittert, sant, männskligt. Tragiskt.
Så ett tips är att försöka göra rum för de som betyder något. Att ställa sig själv frågan om det man gör verkligen är så viktigt att det inte kan vänta, just för att kunna umgås med någon som vill ha din närvaro. Hon ville ha min, och jag var inte där fullt ut. Bittert, sant, männskligt. Tragiskt.
Nu är det så, och hon är med mig i varje andetag. Jag är förlåten, det känner jag.
Snuvan
Just nu svettas säkert pappa Chrille som en gris när han springer "Tjurruset" med kollegorna.
Meningen var väll egentligen att vi skulle vara där och titta men min rygg håller inte till att stå upp så länge + att Ian varit lite dålig inatt. Han grät och bad oss att torka hans näsa massa gånger, och han visar sig vara dålig även nu - med förkyldning och hängighet.
Han slocknade totalt på mormors soffa för en liten stund sen efter att ha varit ute och gungat.
Trött
Skriver från mobilen
-
De senaste dagarna har varit väldigt lugna då jag har varit sjukskriven och Ian har gått heldagar på förskolan. Jag har sovit sjukt dåligt några nätter nu och får vrida och vända på mig tusen gånger, så att få vila under dagarna har varit så skönt. Igår var jag hos bm och allt ser bra ut, vilket också är skönt.
-
Idag är det äntligen fredag och jag har Ian hemma idag. Veckan har varit lång för honom och jag trodde att han skulle sova ut idag men icke sa Nicke, hehe. Uppe med tuppen även idag!
Så nu myser vi till Timon och Pumbaa som Ian fick av morfar när morfar var här och tittade på gungstolen som han ska sy dyna till. Meningen är att den ska vara lite mer bekväm så pass att jag kan sitta och amma i den i sovrummet på natten.
-
Här är Ian häromkvällen i rastgården
Öppnis
Ian på öppna förskolan idag
Vanliga rädslor?
Överlag så tycker jag att jag känner mig redo för att bli tvåbarns-mamma,
men man hör ofta om skräckscenarion med små tvååringar som blir helt bångstyriga, arga och extremt svarsjuka - en sån där situation som man inte drömmer om med andra ord.
Och om den såkallade tvåbarns-chocken som de flesta fasar att hamna i.
Jag tror bestämt att man själv till stor del kan påverka själv, är man så rädd för att det ska bli tuffare än vad man tror så blir det nog jobbigare än om man ser det som en självklarhet att det ska bli väldigt tufft och ovant. Om man alltså inte bara har de fina stunderna i åtanke.
Nu tillhör inte vardagsbekymren min största oro.
Min största oro är att Ian ska känna sig utanför, därför kommer jag lägga min fokus på att allt ska vara så rättvist för honom som möjligt. Jag tänker på allt från när släktingar, i början, kommer vilja titta på bebisen/köpa saker till bebisen och kanske inte tänker på att Ian finns, precis som förut, och att han är minst lika intressant att titta på. Jag kommer vilja och uppskatta att alla lägger mestadels av fokusen på honom, en bebis/nyfödd har inte behovet av andras än föräldrarnas uppmärksamhet på samma sätt som ett äldre barn har och att en av oss föräldrar kommer vara upptagen med bebisen kommer ju vara tillräckligt jobbigt för Ian (när han är van att ha oss väldigt tillgängliga i dagsläget). Men ett nytt bebisansikte kan ju lätt förblinda folk, få dom att glömma tid och rum och respekt men Ian är ju den som verkligen kommer att känna. Därför kommer min största ambition ligga i att Ian kommer uppleva denna stora händelse, att bli storebror, på det bästa möjliga sätt. Den första tiden blir i stillhet, där Ian får komma in i att vara storebror och vi i att ha två barn att se efter, två olika behov att tillgodose utöver våra egna.
En annan rädsla jag har är hur jag ska klara att vara hemma med två små utan körkort, med en vagn som jag kommer att få krångla med varje gång vi ska ut då den inte gick in helt i hissen på grund av att det inte går att öppna upp dörren helt (de har satt en dörrspärrar bakom hissdörren). Så därför kommer körkort att stå högt på min "att-ta-tag-i"lista.
Jag vet inte hur vi ska välja att göra med förskolan den första tiden, de där 15 timmarna.
Det kommer ju inte på fråga de första veckorna iallafall, men jag tror att jag kommer lämna det upp till honom sen. Han får välja, han får frågan. Saknar han sina vänner så kommer han att vilja gå. Han är så öppen och ärlig.
Hur som helst läste jag runt lite på nätet idag angående första mötet mellan syskonparet.
Det stod massa bra saker som jag tagit del av. Bland annat:
- Att mamman inte ska hålla i bebisen när storasyskonet kommer (det ska pappan och storasyskonet göra, om syskonet vill), att mamman bara ska ha ögon för den stora, vara sprudlande glad över att se storasyskonet.
- Att man innan ska ha köpt present/presenter från bebisen till storebror som han får när de ses för första gången för att förstärka den positiva känslan i att bli storebror. Storebror ska påvägen in till sjukhuset få följa med sin pappa och välja ut ett mjukdjur att ge som present till sitt nya syskon.
- Att inte ha för höga förväntningar på hur det första mötet ska se ut. Väldigt ofta blir det inte som man tänkt sig och det sista man då ska göra är att lägga kommentarer som "Är inte bebisen söt?", "Ska du inte pussa/krama/klappa/hålla?" och så vidare. Allt ska ske i storasyskonets takt och inte med någon form av tvång.
Jag älskar dig
Den 4/9-13 sa Ian "jag älskar dig" för första gången till mig.
Han stod och lekte vid vardagsrumsbordet och slutade plötsligt, tittade på mig med ett leende och sa "hej" sådär försiktigt och gulligt som bara Ian gör. Sen sa han ganska klart och tydligt "jag älskar dig, mamma" sen kom han fram och kramade mig och sa samtidigt "mmmmmmmm kjam".
Fint minne att spara! Helt underbar unge är han.
Han stod och lekte vid vardagsrumsbordet och slutade plötsligt, tittade på mig med ett leende och sa "hej" sådär försiktigt och gulligt som bara Ian gör. Sen sa han ganska klart och tydligt "jag älskar dig, mamma" sen kom han fram och kramade mig och sa samtidigt "mmmmmmmm kjam".
Fint minne att spara! Helt underbar unge är han.
Gammal bild
Magen
Igår kväll somnade Ian ganska exakt halv 8 vilket var riktigt bra för att vara Ian.
Han har nämligen kommit ur balans i sina sovvanor efter det långa sommarlovet han hade när pappa var hemma i 6 hela veckor. Men nu verkar det som att vi är tillbaks till rutinerna. Sömn är så viktigt, inte minst för Ian. Han har till skillnad från många jämngamla kompisar ett stort behov av att sova middag till exempel. Det har hänt några enstaka gånger att han inte har sovit middag och våra eftermiddager är då helt förstörda, det går inte att hitta på något alls. Det enda som då är aktuellt är att dega i soffan med en gråtig Ian.
Det jag idag tyckte var konstigt var att Ian inte väckte mig, utan jag fick väcka honom för att göra oss redo för dagis vid 8.15. Det blev minst sagt stressigt då jag inte hittade frukostbrödet (som jag fick för mig att vi tog med hem från stugan där vi spenderat helgen), men icket. Istället fick det bli pannkakor och blåbärssylt.
Påväg ner till cykeln träffade vi vår fina granne som frågade hur det var med mig och ryggen. Hon påtalade även att hon tyckte att min mage har sjunkit. Något jag själv har tyckt en smula de senaste dagarna.
Väl på dagis gapade en fröken också stort och sa: "Men guud vad magen har sjunkit sen förra veckan".
Av bilderna nedan att döma har jag ju inte magen extremt långt ner men då ska man tänka på att jag har burit detta barn superhögt, jag har varit dallrig längst ner på magen och inte alls sådär gravid-fast som är så fint.
Han har nämligen kommit ur balans i sina sovvanor efter det långa sommarlovet han hade när pappa var hemma i 6 hela veckor. Men nu verkar det som att vi är tillbaks till rutinerna. Sömn är så viktigt, inte minst för Ian. Han har till skillnad från många jämngamla kompisar ett stort behov av att sova middag till exempel. Det har hänt några enstaka gånger att han inte har sovit middag och våra eftermiddager är då helt förstörda, det går inte att hitta på något alls. Det enda som då är aktuellt är att dega i soffan med en gråtig Ian.
Det jag idag tyckte var konstigt var att Ian inte väckte mig, utan jag fick väcka honom för att göra oss redo för dagis vid 8.15. Det blev minst sagt stressigt då jag inte hittade frukostbrödet (som jag fick för mig att vi tog med hem från stugan där vi spenderat helgen), men icket. Istället fick det bli pannkakor och blåbärssylt.
Påväg ner till cykeln träffade vi vår fina granne som frågade hur det var med mig och ryggen. Hon påtalade även att hon tyckte att min mage har sjunkit. Något jag själv har tyckt en smula de senaste dagarna.
Väl på dagis gapade en fröken också stort och sa: "Men guud vad magen har sjunkit sen förra veckan".
Av bilderna nedan att döma har jag ju inte magen extremt långt ner men då ska man tänka på att jag har burit detta barn superhögt, jag har varit dallrig längst ner på magen och inte alls sådär gravid-fast som är så fint.
-
Har även varit till MVC och pratat med läkaren angående foglossningen, som är fortsatt svår.
Det är ju sjukskrivning och sjukgymnast som gäller.
Så nu slappar jag i mitt gamla tonårs-vardagsrum (mor och far jobbar - så jag pumpar lite musik), har lagt ut min studiomick på blocket som jag inte längre använder och passar på att sitta ute och njuta av solen och ett glas vatten.
Slippa laga mat
Gött med en gubbe som tog över matlagningen ikväll!
Dop och kräftskiva
Igår, lördag, var vi iväg på Nellies dop.
Jag blev så otroligt fascinerad över hur underbart fint allt var.
Dels var kyrkan så ljus och ståtlig, för att inte tala om vad mycket de hade lagt ner sig på dukning och dekoration i lokalen.
Ian var väldigt högljudd i kyrkan. "Nelliiii vatten huvet" var en väldigt populär replik.
Efter cermonin, just när det var dags att bege sig mot lokalen kom Elin förbi med sin lilla Nellie och Ian ville då "klappa" henne. Han älskar verkligen Nellie.
-
Senare samma kväll var vi iväg till stugan för kräftskiva.
Det var riktigt gott och trevligt!
Det var riktigt gott och trevligt!
Ryggont och mellis
Igår började inte Ian på dagis förän 10.30 då jag jobbade eftermiddag som var väldigt kul.
Min rygg var däremot knäckt igårkväll och jag är så tacksam för att jag somnade relativt tidigt, jag lider ända in i sömnen med ryggproblemen som inte blir bättre av något. Det går att ligga i en viss ställning, säg en halv minut. Sen måste jag hitta på något nytt, och det är svårt att kombinera foglossningsbesvär med en myskväll framför tv:n. Det är synd, nu när vi tack vare min syster hittade serien "Homeland" som är jävligt bra, men sen har jag bra dagar också då jag nästan känner för att gå ut och springa i barkspåret.
Idag var dock inte en sådan dag. Ian lämnades på dagis med vagnen imorse, då jag tog en promenad med Hugo samtidigt som jag lämnade Ian, men under dagen förvärrades ryggbesvären såpass att jag var tvungen att cykla ner för att hämta honom och be personalen att hålla kvar vagnen över natten. Som tur är så är personalen urgullig och en av dom har själv varit sjukskriven för foglossning i ett helt halvår, så det känns på det sättet toppen, man är förstådd.
-
Min superduper kille hade iallafall varit "väldigt uppåt och produktiv" idag, enligt sin ena förskolelärare. Hon sa att han är så duktig och förstående nu när det är hela fem nya barn på avdelningen. Han tar plats och är påhittig men blir liksom aldrig någon belastning, utan snarare den som får med alla andra på lek. Det roliga är att min mamma har berättat (redan innan Ian föddes) att jag fick samma beskrivning av mina fröknar när jag var liten. Ja, han är ju inte bara sin fars son, han kan även vara lik sin mamma vilket är skoj att se.
Här är lillen när han kom hem och ville ha mellis. Idag bestod den av (på Ians begär):
- Macka (idag valde han prickig korv istället för ost som pålägg)
- Ett glas mjölk
- Fil och flingor med banan
- Färskpressad juice (på ekologiska apelsiner)
Han vet vad han vill ha, min prins..
Senaste dagarna i bilder
Senaste dagarna i bilder
Hjälper mamma att städa
Visar musklerna med morfar
Lite shopping
Ian - efter sjukhusbesöket då han fick droppar i ögonen (därav gulheten) och sin allra första ögonundersökning på ögon-mottagningen på CSK.
Årliga gårdsfesten med vår underbara förening
Ännu mer trädgårdsarbete med morfar
Gos i sängen
Mammas nya kuddar
Mommo o Offa
Varje onsdag vid 6 är Christian ute och cyklar med ett gäng cykelfanatiker, igår likaså. Så gårdagens kväll spenderades hemma hos mina föräldrar. Där är vi var och varannan dag känns det som. Men det är mysigt, speciellt nu på sommaren när vi är ute så gott som hela tiden och min pappa, som även är Ians favorit, pysslar en massor i trädgården och Ian springer glatt efter för att hjälpa till/titta på.
Det senaste projektet var igår då pappa målade en bänk vit. Han ska få göra samma sak med mormors gungstol som håller på att spricka i färgen, när han nu har tid.
Ian ville sitta och titta på spårvagnar, bussar och kaniner på youtube, han var även ute och gick med min gamla (fast ruskigt fina) babyborn-vagn från när jag var liten, bytte blöja på henne och åkte på bobbycaren.
Han åt även massa frukt och avslutade med att säga att han var "mätt".
Han åt även massa frukt och avslutade med att säga att han var "mätt".
